Med tanke på mina arbetstider och möjlighet till en fritid utöver det har jag släpat efter med uppdateringar här på bloggen. Det ligger inte i mitt fokus just bara. Här samlas alla tankar och känslor som gör att man från första början var helt neurotiskt besatt genom att behöva uppdatera både det ena och det andra och gärna en till två gånger om dagen.

Börjar jag växa ifrån detta nu? Jag känner att mitt fokus ligger mer på "här och nu" och vem ids sitta otaliga sekunder, minuter och timmar till att smattra på tangentbordet bara för att man känner att man måste? Har jag gjort uppror mot mig själv eller vad är det som hänt? Har jag totalt tappat suget nu på riktigt eller vad? Nja, kanske det.

De allra starkaste känslorna har jag klottrat ner här, och ibland bara något enstaka hederligt rappakalja. Men när man börjat om på ny kula i livet med allt vad det innebär så har såna här saker som att blogga en minimal inverkan i vardagen känns det som.

I år har jag älskat, förlorat, brutit mig loss, gråtit mig otaliga nätter till sömns, jag har vågat ta steget att dejta på nytt igen, träffat en ny fin människa att ge hjärtat till, sörjt min bror -men har glatt mig åt alla fina minnen och börjat njuta och uppleva lyckan av alla nyskapande minnen och händelser.

Jag har helt enkelt inte tid. Inte just nu. Så fortsätter dessa glesa uppdateringar så vet de flesta varför.

Men med allt vad det innebär; jag försvinner inte för evigt. Men en period framöver kommer jag inte spendera så mycket tid här. Sedan i mars i år har jag träffat en ny och dit går mestadelen av min fritid åt, i alla fall det som blir över när jag tränar och njuter av min fina Fia-truls. ♥

Fler borde leva här och nu. Så gör nu samma sak och skit i de här nedrans datorerna såvida det inte är erat levebröd. Gå ut! Träffa folk! Njut och gläds åt världen utanför! Och ta hand om er. Tills vi hörs igen.




K ä r l e k .

Elin satt och visade bilder i sin mobil tidigare ikväll i en av pauserna till idol. Hon har klippt sig och har sidecut och är otroligt fin i det, min stora 10-åriga systerdotter... Attans vad tiden springer iväg! Nejmen oj, jag gled ifrån den röda tråden nu egentligen! Åter till den där reklampausen, och bilderna hon visade i mobilen: godingen visade lite bilder från i somras då de var på en djurpark och jag såg något vitt och svartprickigt obestämbart djur och frågar...

Jag: Vad tusan är det där för något?
Elin: Det är ett svin, tror jag.
Jag: Aha! jag såg först inte att det var din far!

Här lägger Elin sitt huvud mot min axel och asgarvar. Jag gillar att den ungen har humor! Och antagligen gillar hon att moster är rapp i käften också... ;)

Det gäller att bara hänga med.



Jag har haft en underbar dag idag. Jag steg upp 06.30 för att ge Fia sina mediciner och göra mig själv i ordning så att vi bara kunde åka iväg. Fia and me on the road. Jag gjorde ett stopp i Luleå hos Joanne och pojkvännen, vi gick en runda på stan, käkade sushi på Kojis sushi och te och drack kaffe och småpratade. Hips vips var klockan 18.00 och det var dags för mig och stumpan att åka tillbaka till Kalix igen. Jag städade igenom lägenheten, mös ner mig med min SATC-box och drack en stooor kopp te. Nu sjunger vi båda två på refrängen och ska snart gå och sova, ska bara ut på en kvällspiss först.

Dagens tursamma: var på Cubus rea. Det fanns bara en kofta kvar (i den färg och stil jag trånat efter) i XS och jag roffade åt mig den och gick med raska steg mot kassan, köpte även ett fint rosa nagellack och sen var jag nöjd och belåten :)

Åker en sväng till ikea imorgon för att köpa ett sängöverkast till min nya säng. Sen är det färdigflackat. Jobb på söndag, tung-veckan är på G....



Ta hand om er därute ♥

Jag sitter i telefonkö till djurkliniken i Öjebyn. Fias andra återbesök efter operationen nalkas och måste bokas in i tid. Förhoppningsvis har de tid någon dag då man är ledig så man slipper krångla med att ta ledigt frpn jobbet.

Jaja, jag har sovit som en stock de senaste två nätterna. Bye bye min 90:s säng och hej 120:s! Några extra centimeter gör skillnad, nu slipper jag ha ryggont och ligger som en kunglighet. Det är så det ska vara. Jag ides inte köpa någon större när jag bor ensam, en dubbelsäng är för sambos och det finns inga planer på det på länge. Jag trivs så bra i min lägenhet :)

Nu svarade de på djurkliniken, fick en tid på fredag då jag är ledig. Man ska ha lite flyt ibland. Och här har jag själv ingen tid till att sitta själv heller, jag ska snart på ett läkarbesök så här lagomt innan jobbet.

Ha det!

Första arbetsveckan avklarad. Var ledig igår och idag och ska alltså jobba sön-fre innan det är ledigt nästa gång. Det har känts mentalt den här första veckan, och i kroppen. Semestern försöker klänga sig fast i en så att man ska ha någonting att minnas tillbaka till om det blir tungt eller trist på jobbet. Jag menar, det kan ju vara bra.

Nu har hjärnkontoret snurrat ordentligt denna vecka, och jag som aldrig har kunnat ta sovmorgon under semestern har sovit som en stock både igår och idag. (ja, när jag väl fick somna) Den där speciella människan som man är kär i är ju bortrest så det känns tungt att bara ringa och säga godnatt till varandra när man hellre hade velat ha den där godnattkramen eller bara ligga och skeda. Nästa vecka kommer han, och jag trodde inte jag kunde längta mer...

Natta for hem i tisdags, jag var som vanligt lite mammigt sentimental och fällde nån tår när hon gick genom dörren. Jag hade velat träffa henne mer än vi gjort, så det är väl bara för mig att försöka åka neråt längre fram. Det var otroligt mysigt och kul att ha henne hemma och hinna se henne och prata och se att hon mår bra, jag är så glad över det. Glad över att ha en sån neurotisk och trevlig vän :)

Nu: handla så att jag kan baka lite idag, sen ska jag på lite äventyr kanske närmare kvällen. Blev inbjuden till bastu och bad och trevligt sällskap ute i Nyborgs skärgård...

"It must have been love, but it's over now" är en riktigt bra dänga från Roxette, som man lyssnade en hel del på under min uppväxt. Det var cool musik då, banbrytande i Sverige ;) Texten i låten påminner mig om sommarens finaste dagar, min semester närmare sagt, som har nått sitt slut. Imorgon är första arbetsdagen igen och det är lite ångestladdat. För vem vill inte ha semester typ så där 2-3 gånger om året? Det hade varit skitskönt!

Men den här sommaren har fört mycket fint med sig som man kan leva länge på. Otroligt länge. En nödvändig semester för både matte och vovve har det varit dessa 4 semesterveckor, och jag har omgetts av fina vänners sällskap som höjde mysfaktorn hela denna sommar. Synd att den är så kort, sommaren, men egentligen är jag mer en höstmänniska/vintermänniska så det är inte hela världen att mörkret och kylan är på intågande. Har dessutom under ett ytterst svagt ögonblick gått med på att lära mig åka skidor på riktigt då det knappast är min starkaste passion. Min motorik gällande smala skidor och långa stavar gör liksom att jag både ser ut och känner mig som bambi på hal is, och vi ska inte tala om alla dessa svordomsramsor som poppar ut lite då och då när det inte går som jag vill. Jag är envis, otroligt envis, men går ingenting som jag har tänkt mig eller ens är i närheten; ja då kan det faktiskt bli så att jag skiter i det. Meeeen, den som lever får se. Snön är inte här ännu så jag hinner förbereda mig mentalt...

Snart dax för sängen så att man orkar med morgondagen. Oh, giv mig styrka! ;)

Det är skönt det här med semester, att man ibland hinner pressa lite i solen så man blir lite brun. Helst vill man komma till jobbet nästa vecka så folk ser att man faktiskt haft lite semester och varit utomhus, så man inte är likblek som man är under större delen av vinterhalvåret.

Allt går bra med vovven, hon är mest trött av medicinen och det förstår jag. Korta promenader blir det, Fia bestämmer takten och sträckan så det blir alltså långsamma promenader och sträckan blir minimal jämfört med våra långisar mellan 4-7 km i vanliga fall. Men när hon slutar med kortisonet och antibiotikan så blir hon nog lite mer sitt vanliga skuttiga jag igen.

Jo! Måste bara berätta en sak så här mitt i allt som var lite småkul när vi var på djursjukhuset i Strömsholm: När vi satt i väntrummet så var det en kvinna med en liten chihuahua av något slag som tyckte att de fått vänta länge, notera att de kom en halvtimma efter mig och Fia till väntrummet, och smågnällde lite över att hon minsann kört 14 mil och det tar på krafterna och nu måsta tvingas vänta på sin tur. Då sa en veterinär snällt "vi har besök från Kalix här idag, de har kört ungefär 95 mil enkel väg och har väntat snart en timma och verkar ändå vara på gott humör, både matte och hund". Kvinnan blev lite rolig och skrattade bara lite, "ojdå! jahaaa se där..." och såg ner i golvet så där lagomt generad. Jag började så klart och fnissa lite och pillade på Fia som satt mellan mina ben. Jag tror hon fattade att det var jag som var kalixbon, eftersom veterinären log och blinkade åt mig och sa "förresten,snart är det eran tur" ;)

Vi ska åka ut till stugan idag, vi var ut igår och gumman doppade bara tassarna lite grann och sedan sov hon större delen av tiden i skuggan. Självklart vaknade trolltyget till liv när det vankades mat, hon bara smäller i sig all mat som förut men är lite hungrigare nu än i vanliga fall, bara på de grunderna att medicinerna påverkar det. Känns lite hemskt att hon känner sig hungrig men jag kan inte ge henne mer foder eftersom hon redan äter det hon ska, men momme (min mamma kallar sig för momme åt Fia) brukat sticka åt henne någon karrébit eller korvbit i stugan. Jag ser snällt mellan fingrarna men är bestämd att det inte får bli för mycket...

Kom hem natten till idag till Kalix, jag och Fia och våra sällskap som följde med oss ner på resan. Det är guld värt att resa med två vänner så man har sällskap och stöd när man var som mest nervös när Fia låg inlagd.

Fia mår bra, hon har en tratt på sig så att hon inte ska stöta i saker här hemma som kan skada ögat, och självklart inte kunna klia sig så att stygnen släpper i ögonlocket. (de var tvugna att klippa upp lite i ögonvrån för att kunna göra ingreppet). Hon ska "bara" ha sex olika mediciner varje dag, som kommer trappas ner och vissa kommer falla bort de första månaderna. Jag har fått göra ett speciellt schema som kommer klaffa perfekt med mina arbetstider när jag nu nästa vecka har sista semesterveckan innan arbetet drar igång igen. Min fåntratt, jag kunde inte vara lyckligare just nu i vetskap om att hon inte kommer få ont i ögat av sin dåliga lins. Hon kommer dessvärre inte att kunna se något vidare men hon klarar sig så bra så med ett öga, skönt att se att det ser "friskt" ut och inte grå-vitt.

Jag har inte sovit många timmar detta dygn, för jag körde en bra sträcka efter hemvägen också. Det är bra när man har en co-driver så man kan varva när man kör/har kört så här långt. Sova kan jag göra till natten, för jag fick en väldans kul nyhet för ett litet tag sedan. Nat, finaste, goaste Nat, är i Kalix och svänger förbi senare ikväll och umgås. Tanken var att hon är en kväll i kalix och sen ska hon masa sin söta röv till Luleå för att valsa runt med goda vänner på Luleåkalaset (som jag inte har finans eller möjlighet att medverka på, sad but true).

Jag har slängt på mig en vacker långklänning jag fått av min syster med familj tidigare idag när jag var dit, jag fick även en turkos-aktig långklänning som satt perfekt och var helt klart min stil! Min syster har alltid haft en mycket väl godkänd stilkänsla :) Tack och bock finaste syster med familj, ni är så otroligt goa och snälla! Fick dessutom en nyckelring av barnen som en souvenir när de hade varit till waterpark i Vaasa (stavas det så?), Finland. Jag brukar alltid säga, på skämt, när de åker på semester någonstans att de ska köpa mig en souvenir. När de alltid frågar vad säger jag kort och koncist; en nyckelring så klart. Sagt och gjort. Jag fick en söt gelé-gubbe som har ögon som ser ut som boobs, och så lyser den och blinkar i olika färger. Jag kan inte missa nycklarna om jag tappar de i backen när de börjar mörkna ute med andra ord. Fiffigt! Och mycket kärlek bakom ;)

Ha en bra kväll, alles! Jag uppdaterar lite längre fram. Nu ska jag ge Fia medicin, igen. KÄRLEK!

Jag traskade omkring på Parken Zoo i Eskilstuna idag och var vid vithandad gibbon och vitkindad gibbon (apor) då jag fick samtalet från veterinären som opererat Fia. Hon meddelade att allt gått bra med operationen, hon behövde inte öppna hela linsen för att ta ut kataraktet, det gick att använda det "mindre" ingreppet då man bara går in med en nål i ca ett millimeter stort hål och "slår" sönder kataraktet på något vänster så att innehållet i linsen pulvriseras så man bara suger ut det sen.

Skönt att höra. Dessvärre satte de inte in någon ny lins på gumman. Ögat var mer skadat än de trodde, såg de när linsen väl var "rensad". Så nu är ögat friskt igen och Fia löper ingen risk att få ont i framtiden med någonting som skulle kunna hindra blodflödet eller trycket i ögat. För många synnerver hade förtvinat så Fia hade inte kunnat se bra vare sig hon fick en ny lins eller ej genom denna operation. Vi pratade om detta redan igår, veterinären Maria och jag, om det skulle vara så att hon inte kunde se så skulle hon inte sätta i en ny lins på Fia. Varför ska hon det när Fia ändå inte kan se? Hon klarar sig med bara ett öga i alla fall. Synen kommer dock att vara lite bättre på långt håll då det fanns vissa synfält som inte hade dött, men perfekt syn är bara att glömma att Fia kommer kunna ha igen. Enligt veterinären så var det en rejäl ögonskada hundstackarn råkat ut för för det fanns djupa/skarpa och gamla ärrbildningar på linsen och näthinnan. Men. Nu slipper Fia få ont i ögat i framtiden. När hundar har katarakt (grå starr) kan linsen ramla bak i ögat och hindra blodflödet och trycket vilket kan göra väldigt ont, så nu är det ordnat så inget händer. Dessutom hade hennes lins lossnat lite från sitt vanliga fäste så operationen var nödvändig.

I morgon ringer de igen och uppdaterar hur det går med medicineringen och den här natten som nalkas. Som det ser ut får jag hämta Fia på torsdag, jag hoppas ingenting oväntat händer så att hon måste stanna där längre (även om det finns otroligt kompetent och trevlig personal där). Vi vill nog börja röra oss hemåt (även om det är vackert, intressant och kul här nere i Strängnäs och Strömsholm). Borta bra men hemma bäst, ni vet! :)

Steg upp 06.30 för att hinna rasta av Fia och få mig lite frulle innan det skulle bära av mot Strömsholms Regiondjursjukhus inför hennes operation. Kom dit, de satte en kanyl för hennes dropp i det högra benet, hon charmar veterinärerna i vanlig ordning och är lugnet själv, piper bara lite lätt när de sticker henne "rätt" på bara det fjärde försöket då hon var lite svårstucken de tre första gångerna. Shit happens, men det gick ju vägen till slut. Jag var hur lugn som helst idag, bättre än förväntat gick det -men däremot fällde jag en och annan tår när jag kom ut till bilen och fattade att jag inte får pilla henne i pälsen, snossa på henne eller bli helt blöt när hon slickar en överallt på 2-3 dagar.

Det gick också bättre än förväntat på min brors årsdag, som var igår. Kan hända att tankarna kunde tyglas någorlunda med hjälp av sällskapet här nere i Strängnäs, och det faktum att vi var på någon allsångskväll nere i stan då Markoolio var gästartist. Vi smakade även på mjukglass som de tillverkar själva på en glassbar nere vid båthamnen och jag var verkligen i himlen! Jag mutade Fia med lite blötfoder, en av hennes favoriter från Dogman, eftersom vi käkat glass och det var hennes sista kväll med oss :) Som tur är får jag snart tillbaka min kicka...

Livet går vidare. Jag klarar saker jag inte trodde var möjliga, och jag står stadigt på jorden med båda fötterna. Det är väl så det ska vara? Ska åka till Eskilstuna Zoo senare idag, sällskapet vill muntra upp mig och jag tackar inte nej direkt. Även om man står stadigt kan man ändå behöva en liten skjuts framåt ibland, och gott sällskap är det bästa plåstret.


Tack, alla vänner, för att ni finns och gör livet så fint och ljust och kul! Ni är bäst i universum ♥

 

PUSS OCH KRAM

Dessa rader tillägnar jag dig, min älskade, saknade bror.



Det är en vacker, varm, sommarkväll ikväll. Det hänger regn i luften men ännu har inga droppar nuddat marken vi går på. Allt är så stilla och tyst. Lugnt. Himlen är så där vackert rosa och lila och fina tunna moln seglar sakteliga förbi på himlen. Jag tappar nästan andan av naturens skådespel.

Grabbarna ska åka på fisketur i helgen, du hade alltid en plats inbokad då fiske var en av dina passioner och favorithobbys. Alla resor ni gjorde tillsammans var minnen fastetsade i er och ni talade om dessa resor i oändligheters oändligheter och alla lyssnade till era historier, alla era galna upptåg. Det bjöd alltid in till skratt och gör det än idag.

Regnet har ännu inte nuddat marken och luften känns tung, men jag kunde inte låta bli att gå ut på balkongen och skåda den vackraste av regnbågar. Var det du som målat dit den? Jag har tänkt så mycket på dig de senaste veckorna och bävat för den 25/7, din sista dag bland oss. Årsdagen av din bortgång.

Tiden har gått så fort. För fort nästan tycker man. Allt som hänt senaste tiden påminner om dig. Bara om dig, min bror. Ser jag en motorcykel med en tanig person på, med liknande hjälm som din med svart visir, så blir jag gråtmild. Du hade mer än gärna dragit ut på vägarna med hojen denna sommar, den är lika otroligt varm och fin som förra året. Du sa att vi någon gång skulle dra på en miniweekend och bara åka, hälsa på folk, äta gott och må gott. Det hade suttit bra nu, du och jag på vägarna med dina vänner med i hasarna. Nu är jag inte hemma på din årsdag och kan lägga blommor på din grav, så jag får göra det innan jag far och besöka din grav när jag kommer hem.

Luften är tung, minst lika tung som jag känner mig i hjärtat. Saknaden av dig är enorm och jag hade inte velat något annat än att ha dig här hos mig, mamma, pappa och Linda. Hos oss alla som håller av dig. Jag åker snart ner till södra krokarna av detta mellanmjölksland och jag hoppas du på något hörn finns med mig och ger mig det lugn och stöd jag behöver. Jag vet att allt kommer gå bra med Fia och hennes operation, men min rastlöshet och nervositet som jag har, och har haft, kanaliseras nog mest genom saknaden av dig och det faktum att datumet av dina sista timmar i livet närmar sig med stormsteg.

Ingen vill ha ett sådant här datum som närmar sig. Nu blev det vi som var tvugna att få det, men ingen önskade någonsin att det skulle vara du, inte så här tidigt i livet. Jag hoppas att du fortfarande känner min kärlek, underbara och knäppa bror, och att det får dig att le i din himmel. Livet går bättre nu, jag har haft ett helvetiskt år, men jag hoppas du ser hur bra jag klarat det. Hur stark jag blivit. Jag är lycklig trots allt som hänt och har hittat tillbaka till grunderna av den människa jag tidigare var. Nu kan jag bygga vidare på henne, den Emelie jag var och vill vara. Jag hoppas du är lika stolt över det som jag är, om inte mer.

Jag har även vågat ta steget att släppa in en ny kärlek i mitt liv, jag tog risken att öppna mitt hjärta och det visade sig att det var besvarat (faktum var att det var besvarat sedan en tid tillbaka, men jag har alltid varit försiktig och "sen" som du sa). Det är otroligt skrämmande och spännande på samma gång. Kan man känna så här, bror? Du och jag pratade alltid mycket om känslor, kärlek och livet i allmänhet. Du var mer lik mig i tänket på det planet och gav mig alltid något i utbyte, du har ju faktiskt levt längre än mig och varit med om det mesta. Jag saknar våra stunder, även de stunderna då vi inte ens var i närheten av att vara överens.

Jag älskar dig, bror. Jag älskar dig Nikita och Hexe, hoppas att ni vallar husse i era himlar och reser tillsammans. Det sägs att man ska skapa så många minnen man kan i livet, det är de som får oss att leva och utvecklas. Du har gett mig så mycket, och så många fina minnen som kommer leva kvar i mig tills min tid kommer. Och jag har många minnen som väntar på att skapas, och som ska föras vidare till andra.

Tack, för att du var min bror och bästa vän. Tack för att du älskade mig och fortfarande älskar mig. Tack för allt. Jag älskar dig, tills mitt hjärta slutar slå.

 

Puss och kram och massor med kärlek /Lillasyster

Ja nu kryper lördagen närmare, jag har som sagt planerat resväskans innehåll, ej packat ner några saker ännu. Men det blir ändring på det idag (hoppas jag, peppa peppa!). Jag ska tvätta för fullt idag så man har de kläder man vill ha med sig och har lite mer utbud, fast egentligen behöver jag bara tvätta en maskin. Det blir lite tvätt på en person har jag märkt.

Gårdagen hade ett växlande väder, det bjöds på regn och rusk och solsken mot eftermiddagen/kvällen. Självklart tog jag tillfället i akt när solen kom fram att ge alla mina fönster en omgång, så nu är de putsade och fina. En av go-grannarna tyckte de blänkte så fint och frågade om jag ville komma över och göra hennes. Jag anmälde mig frivillig en annan gång självfallet, för jag hade en ytterst viktig bilbingo med Emlan att passa ;) Grannen skämtade så klart om fönstrena men jag var allvarlig, jag vet att hon inte har det så bra med sina leder, men hon bjöd i alla fall på kaffe och fika och vi surrade en liten stund.

Mina grannar är nog de goaste jag någonsin mött, man är verkligen som en liten familj här känns det som. Om inte annat så är grannen mitt emot som en extra-mamma som gärna viker min tvätt om jag inte hunnit ta ner den om det är så att hon ska tvätta och hänga sin egen tvätt, så lite bortskämd blir man. Man hinner aldrig vika hennes för hon är snabb den damen! ;) Men nu har jag semester och hinner vara snabbare, så det så.

Fia njuter idag, tar det mest lugnt. Hon är lite trött och seg idag och jag förstår henne. Vi har varit och springa, cykla och simma otroligt mycket den senaste veckan så hon behöver vila sig ordentligt. Ja egentligen jag med, och speciellt idag då jag har sprängade huvudvärk och ska ta några huvudvärkstabletter och vila en stund. Efter att jag satt på en tvättmaskin i alla fall.

Nervositeten finns fortfarande där inför vår resa på lördag. Men jag håller tummarna för oss, tack för att du gör det du med Sassan (och alla ni andra go-hjärtan) ♥

Jag kommer på mig själv med att jag måste planera för när jag och Fia ska åka ner till Strömsholm på lördag. Men har jag ens planerat något speciellt mycket inför dagen D? Nej, men en del tappra försök har det blivit. Boendet har ordnat sig, så det kan vi bocka av på listan. Jag ska duscha gumman i veckan så att hon inte luktar sommarholme (okej, äckelvatten menar jag egentligen) och jag har lite smått börjat planera resväskans innehåll. Wow-faktor för att vara Emelie.

Jag har även suttit och kollat på yr.no och andra vädersidor för att checka läget med vädret. Jag tar med både varma, sköna kläder, och även lite tunnare och finare kläder så som klänning, shorts och annan skit. Självklart packar jag ner löpardojorna och träningskläderna. Jag måste skingra tankarna när Fia ligger på operationsbordet för jag är nervös redan nu, faaast jag vet att ingreppet går på 25 minuter och är ett rutiningrepp. Men det finns alltid risker med allt, och jag är inte den mest tursammaste människan, kan jag tycka, så jag har rätt att vara lite oroad. Faktiskt.

Det är lite halvtaskigt väder här i hålan idag, så jag kanske traskar till Draggen och köper något smaskigt och hyr en film och myser med den (en av två) finaste och mysigaste vovven i universum. Sist var alla sevärda filmer uthyrda oturligt nog, så håll tummarna folket!


Kramens!

Det är ljuvt, det här med semester. Jag tog med mig laptopen till stugan så att man kunde följa med i lite nyheter där ute i den vanliga världen. För här lever man liksom i sin egna bubbla, det är lite underligt. Underbart underligt, och lite pirrigt på samma gång.

Här får man tid att tänka, bara vara, slippa stressen man har inne i den centrala byhålan Kalix. Här hinner man vara den där litteratur-nissen, man bara mår gott, och äter sover och läser sina böcker. Man känner liksom att man kommer lite närmare till att vara människa och vara en sån där lite flower-power-person. Lite mer "carpe diem".

Fia gräver olika gropar överallt, hon nallar vedklabbar från pappas vedhög och gömmer lite här och var, hon badar så mycket att man nästan får be henne ge sig ett tag (hon ska minsann duschas med schampo när vi kommer hem igen), hon är med på bryggan när man fiskar och gör sina känguru-skutt, hon ligger och myser i solen eller flyttar sig till skuggan när det blir lite för varmt. Hon njuter minst lika mycket av av att vistas i stugan, på våran lilla holme/ö.

Som sagt, det är ljuvt det här med semester. Både för människa och vovve. Och snart åker vi in till centrala byhålan igen för att duscha, sova någon natt hemma, tvätta, städa, handla osv. Men vi kommer tillbaka hit snart igen. Man vill ju vara lite mer "carpe diem" och ingen central-byhåle-zombie.



På återseende, folket.